Fast om jag hade en sån här säng så kanske det gick att sova längre... :) Bilden lånad från Cornelias hus
Klockan 05.00 och jag kan bara inte somna om. Tankarna far runt som små ekorrar och är både av det goda och lite mindre goda slaget. Sitter nu 05.30 i soffan, under en filt, med te och ostmackor bredvid mig. Och funderar över livet. Skall det vara så här alltid? Med alldeles för mycket att göra? Och då av det slaget som snarare kan betecknas som "måsten" än som sånt som jag faktiskt vill göra. Är vi inte lite konstiga i vårt tidevarv, vi som nästan jobbar ihjäl oss? För samtidigt som man ska ge allt på jobbet skall liksom alla andra bitarna också falla på plats, hemmet, barnen, önskemål och krav. Många av mina "krav" är så klart sådana som jag lägger på mig själv. Jag måste inte koka björnbärssylt om mornarna som jag gjorde i måndagsmorse (men när de plockades på lördagen och jag sedan inte hann med dem under helgen och visste att jag skulle jobba till sent på kvällen, då är det väl inte mycket att välja på. Eller?) Och jag måste ju inte plugga på halvtid när jag har ett heltidsjobb. Eller ha ett evigt inredande (som är så kul) på gång här hemma. Och det är ju verkligen ingen som tvingat mig att köpa häst(ar). Att ha ett stort socialt liv är väl en överdrift, men visst är det kul att umgås med goda vänner och då att kunna bjuda på god mat och ha ett någorlunda rent hem.
Sett ur ett utifrån perspektiv tycker jag om mitt liv. Mycket. Det innehåller allt möjligt och passar mig. Men varför känns det då som att jag inte får luft när jag vaknar före fem om mornarna? Och oroar mig för allt i från om barnen har vinterkläder (det är fortfarande augusti, men ändå), om allt på jobbet blev gjort, om skorna på hästen måste tas av bak, om katten har mat eller hur 17 vi skall hinna klart allt i köket... Listan kan göras lång.
Men det är kanske dags att ändra kurs i livet. Ta med familjen på världsomsegling. Flytta ut på landet för ett lugnare tempo och skaffa får. Säga upp mig och göra handdockor på heltid.
Eller så är det bara morgonångest. Och ångest för att jag nu börjat jobba efter min sista föräldraledighet. (När får man någonsin möjligheten att vara ledig ett helt år och ägna sig åt "det lilla i livet"?)
Nej, åter till pluggböckerna. Måste ju utnyttja tiden till annat än tankar som bara går i cirklar... (Pratade med en kollega i går. Hon städar toaletterna när hon inte kan sova. Tvångsmässigt...)
Lider av den där morgonångesten jag också! Vaknar tidigt och ligger och vrider och vänder mej och förstorar upp en massa små problem till hur stora som helst... Och känner igen situationen du beskriver med jobb och studier och barn och hem och allt det där (ja förutom hästarna då ;O) Försöker faktiskt aktivt stressa mindre, låta bli att jaga upp mej i onödan, men det är svårt... Även om det mesta brukar ordna sej till det bästa! Kan ju vara bra att sätta ord på sina tankar också, och inte bara hålla allt inom sej...
SvaraRaderaEn världsomseglingen med familjen låter inte dumt ;O)
Sköt om dej!
Känner igen mig i det du skriver till vissa delar..mitt kom om kvällarna när jag skulle sova. Tror det är lite typiskt kvinnligt det där. Vi oroar oss för barnen, försöker tänka på allt...
SvaraRaderaÄndå bor jag på landet redan. Som du märker skriver jag det i dåtid. Förut hade jag heltidsjobb+lite till. 5 barn, hus..var aldrig hemma, mådde skit. Nu är jag hemma, har eget företag, och bestämmer över mig själv och min tid, och jobbar med det jag älskar. Livet är alldeles för underbart för att stressas bort...
Kram Pia
Jag känner också till viss del igen mig i dina ord Cathrin. Jag tror att det är småbarnslivet. Sedan jag fick barn känns det som att jag gör tusen måste-grejer varje dag men ändå finns flera tusen saker kvar att göra på listan. Både roliga och mindre roliga. Men man kan aldrig riktigt slappna av. Jag tror och hoppas på att det lugnar ner sig lite när barnen blir lite äldre och man inte behöver oroa sig så mycket, när de klarar sig lite mer själva.
SvaraRaderaMen ta ändå känslan du har på allvar. Låt det inte gå för långt. Det är ju allt för vanligt att vi inte lyssnar på våra kroppar förrän den säger till ordentligt och då kan det ta lång tid att komma tillbaka. Sköt om dig vännen! Kraaam
Det där tror jag alla småbarnsmorsor känner igen sig i. Och jag vill inte vara med länge. Mår så dåligt av det. Bara att gå ut med hunden känns oöverkomligt ibland. Så efter min mammaledighet tänker jag göra nåt annat än det jag gjort tidigare. För mitt och familjens bästa.
SvaraRaderakram!
Känner igen mig jag också, fast här är det att somna som är svårt och då är jag helt slut när jag vaknar.
SvaraRaderaJag har lite äldre barn, men då är det annat man ska ha koll på. Träningar, läxor och en massa papper från skolan. Bestämmer mig varje gång i augusti att i år ska jag ha koll. I år sket det sig redan andra veckan. Detta gör att jag känner mig super stressad för allt jag måste göra de närmsta två veckorna och då sover jag ännu sämre och blir ännu tröttare. Just nu längtar jag till vår Rhodos-resa, men innan dess är det så himla mycket jag måste göra.
Ta hand om dig!
Sedan tycker jag att det är så att det är alla måsten som knäcker en, inte de saker jag tar på mig för att jag vill!:)
Kramar i massor
*ler* igenkännande...
SvaraRaderaÄven om jag nog inte ens jobbar heltid eller har häst, så kan jag oxå känna sådär ibland. Tror nog alla människor går igenom de där ångestperioderna - trots att man egentligen har det väldans bra. Vet inte varför... tror nog mycket beror på det som Emma (emmas utsikt) skrev - småbarnsmammans funderingar...
Men det är nog nyttigt att tänka över sin sitution emellanåt o kanske ibland bara strunta i alla "måsten"
Ta hand om dig!
Kram Marie
Jag skulle vilja säga att alla tankar som tänks de där vargtimmarna mellan 04 och 06 inte leder till några goda beslut eller att man får någon ordning på något! Allt känns bara omöjligt, fel och utan lösning, i alla fall är det så för mig. Och fastän jag vet det så kan jag inte låta bli att tänka så ändå om jag vaknar den tiden. Nu är jag dödstrött om kvällarna, så just nu vaknar jag aldrig den tiden.. så det är tydligen någon vits med att jag jobbar för mycket... suck!!!
SvaraRaderahalloj!
SvaraRaderaåh, vad jag känner igen mig. Tror att många av oss bloggerskor är rätt lika som personer. Massor med energi, drömmar och idéer om hur vi vill att livet ska vara... men vad är det som är viktigt egentligen. Stundtals funderar jag också på olika varianter av livsomställningar men jag tror inte att skillnaden skulle bli så stor till syvende och sist. Vi har för mycket saker som vi vill göra helt enkelt.Rätt och slätt så är vi kreativa personer som vill en hel massa och det är nog svårt att ändra på.
Kanske borde vi införa en kravfri helg då och då och känna lugnet.
Kramar till dig!
Anna-Lena♥
Dessa tankar som snurrar i huvudet är vi nog många som har... tror det viktigaste är att prioritera :S Inget lätt men ett måste! En sak jag har prioriterat bort är "rent hus", vi har det inte smutsigt men här städas det ordentligt en gång i månaden annars vid behov... ingen mår dåligt av det förrutom MIN mamma... och då får hon göra det det är inte hon som lever här :)
SvaraRaderaVad är det du läser förresten? Nåt inför framtiden?
Ha det bäst! Och du förresten björnbären kunde du ju lagt i frysen för att göra marmelad när senare... :)
Åse
Mmmm,vi är många som delar dom tankarna på olika sätt.
SvaraRaderaHar inga barn förvisso men fastnar ibland i tankesnurret och den stressen som det blir av det.
Och alla hundra saker jag vill göra samtidigt som jag har andra saker som jag måste göra.
Försöker tänka bort perfektion och tar mig dagar där jag inte gör något som känns som måsten överhuvudtaget.
Skiter i smutsiga fönster och lite disk och gör något annat i stället.
Kram till dig/Hannis
Hejsan!!
SvaraRaderaKänner på pricken igen mig i det du beskriver. Ibland kan det faktiskt kännas som om man håller på att "strypas" av alla måsten, och att man inte får någon luft. Det är då jag brukar låta vinbären sitta kvar på busken, eller låta sonen gå till skolan med blå strumpor fast han har en grön t-shirt:))
Tills man känner att man orkar vara supermänniskan igen:))
Ha det bra!
Camilla
Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Förfanken gör en omprioritering, det är inte värt att vakna kl fem och inte kunna somna om- fråga mig jag vet. Var rädd om dig och de dina du vet inte vad som väntar runt hörnet. Sätt dig ner och fundera....vad vill jag göra/ måste allt ske nu. Njut här och nu.
SvaraRaderaVill inte låta pretto men.........kramar Kristina