Fast om jag hade en sån här säng så kanske det gick att sova längre... :) Bilden lånad från Cornelias hus
Klockan 05.00 och jag kan bara inte somna om. Tankarna far runt som små ekorrar och är både av det goda och lite mindre goda slaget. Sitter nu 05.30 i soffan, under en filt, med te och ostmackor bredvid mig. Och funderar över livet. Skall det vara så här alltid? Med alldeles för mycket att göra? Och då av det slaget som snarare kan betecknas som "måsten" än som sånt som jag faktiskt vill göra. Är vi inte lite konstiga i vårt tidevarv, vi som nästan jobbar ihjäl oss? För samtidigt som man ska ge allt på jobbet skall liksom alla andra bitarna också falla på plats, hemmet, barnen, önskemål och krav. Många av mina "krav" är så klart sådana som jag lägger på mig själv. Jag måste inte koka björnbärssylt om mornarna som jag gjorde i måndagsmorse (men när de plockades på lördagen och jag sedan inte hann med dem under helgen och visste att jag skulle jobba till sent på kvällen, då är det väl inte mycket att välja på. Eller?) Och jag måste ju inte plugga på halvtid när jag har ett heltidsjobb. Eller ha ett evigt inredande (som är så kul) på gång här hemma. Och det är ju verkligen ingen som tvingat mig att köpa häst(ar). Att ha ett stort socialt liv är väl en överdrift, men visst är det kul att umgås med goda vänner och då att kunna bjuda på god mat och ha ett någorlunda rent hem.
Sett ur ett utifrån perspektiv tycker jag om mitt liv. Mycket. Det innehåller allt möjligt och passar mig. Men varför känns det då som att jag inte får luft när jag vaknar före fem om mornarna? Och oroar mig för allt i från om barnen har vinterkläder (det är fortfarande augusti, men ändå), om allt på jobbet blev gjort, om skorna på hästen måste tas av bak, om katten har mat eller hur 17 vi skall hinna klart allt i köket... Listan kan göras lång.
Men det är kanske dags att ändra kurs i livet. Ta med familjen på världsomsegling. Flytta ut på landet för ett lugnare tempo och skaffa får. Säga upp mig och göra handdockor på heltid.
Eller så är det bara morgonångest. Och ångest för att jag nu börjat jobba efter min sista föräldraledighet. (När får man någonsin möjligheten att vara ledig ett helt år och ägna sig åt "det lilla i livet"?)
Nej, åter till pluggböckerna. Måste ju utnyttja tiden till annat än tankar som bara går i cirklar... (Pratade med en kollega i går. Hon städar toaletterna när hon inte kan sova. Tvångsmässigt...)