Min häst är finast av alla

Idag åkte vi till Vanskiva och hälsade på Gandria. Jag har dragit mig i det längsta för att åka. Jag vet ju att hon har det jättebra så för den sakens skull har jag varit totalt lugn, men jag visste att om jag väl träffade henne skulle jag sedan längta halvt ihjäl mig efter henne. Livet är ju lite halvt utan henne. Och dessutom har jag varit så rädd för att hon inte skulle känna igen mig. Men det hade jag faktiskt inte behövt. Hon är fortfarande min häst. Fast jag ropade ganska lågt, och mer maskerade det som att jag skojade med Emilia (hon brukade gasta "Ganja" det högsta hon kunde när vi kom ut till stallet), hörde hon mig med en gång och kom fram till staketet och hälsade sedan länge och väl precis som hon brukar. Min älskade häst! Och hon har blivit tjock om magen. Inte uppseendeväckande men det är helt klart annat än bara gräs i den. Spännande!!! Bilder på min tjocka älskling och på Emilia med hennes nya kompis kommer.
Innan vi åkte bakade jag och Emilia en sockerkaka att ta med oss till Emma. Precis som i "Castor bakar", en bok jag verkligen kan rekommendera till alla som har små sockerbagare hemma. Att baka med Emilia var dessutom enklare än jag trott. Men nu måste vi nog baka både sockerkaka och tårta till hennes kommande födelsedag är jag rädd.