Emilia håller på att byta personlighet. Från att vara en glad, busig om än lite försiktig (i nya sammanhang) tjej har hon blivit väldigt mammig, ledsen och väldigt "behövande". Jag hoppas, hoppas att det har med mitt tillstånd att göra och inte något annat.
Det skär i hjärtat att lämna henne på dagis när hon bara vill fortsätta krama och inte vill släppa mig. Hon brukar i vanliga fall nästan studsa in på avdelningen och på sin höjd vinka åt mig över axeln om jag ropar "hejdå" till henne. Men nu är det ju inte så många dagar kvar, men vad gör vi om hon fortsätter att vara sådan här?
Nu gråter hon för minsta motgång och mornarna här hemma är ganska röriga (vet ju aldrig riktigt vad det är som gör henne helt förtvivlad - allt från fel pålägg på mackan, till att favoritklänningen är i tvätten, eller att jag stänger en dörr kan framkalla värsta tårflödet som inte är krokodiltårar). Är Dag hemma vill hon gärna bli buren och hon verkar ha ett enormt närhetsbehov som helt enkelt inte alltid går att tillgodose hur mycket vi än myser, kramas och gosar ihop med henne.
Varför är det ibland så svårt att vara mamma? Eller rättare sagt förälder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad över att du vill lämna några rader åt mig!