Det är inte första gången jag tänker det, och med två barn lär det definitivt inte vara sista gången; tiden flyger iväg. Idag är det tre veckor sedan lille Oscar kom ut.
Han är fortfarande en liten krabat med förhållandevis lätt-tillfredställda behov, mat, ren blöja och så lite gos.
När han blir missnöjd - maten tar för lång tid, den eländes nappen åker ur, eller när den dumma mössan glider ner över ögonen grymtar han som en ilsken grävling men skriker väldigt sällan. Han avskyr att vara helnaken (det är ok att ha tröja på vid blöjbyte eller blöja på vid klädbyte) och det är möjligen då han protesterar som högst. Men annars verkar han vara enliten kille som mest är nöjd med livet.
Emilia är en klar favorit som sagt, men annars vänder han sig om även efter våra röster och han har lite längre vakenperioder då han gärna vill prata med oss. På bebisars vis pratar han förstås mest med hela kroppen men han har även lite söta små läten för sig och ser verkligen ut som om han har något viktigt att berätta. Men ganska snart blir han trött efter så intensiv kommunikation och brukar somna.
För att skryta lite (och det här kommer säkert snart att ändra sig, så jag kan lika gärna passa på att berätta när det nu är som det är), så sover han hur fint som helst i egen säng. Ganska skönt med tanke på att det ju är lite trångt i våra sängar. Emilia fortsätter nämligen att komma in till oss och Semlan sover ju såklart på sin vanliga plats. Och skulle jag behöva oroa mig över att ha även lillkillen i sängen så hade jag nog inte fått en blund alls om nätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad över att du vill lämna några rader åt mig!