Tänk så snabbt (?) perspektiv kan förändras. Jag och Dag håller ju på och röjer här hemma för att äntligen få ordning efter vår flytt till stora huset från lilla lägenheten och det tar som bekant lite tid. (Vi flyttade alltså in juli 2008...) Vi har levt i princip utan annan musik än radion sedan dess och nu kånkade Dag in vår CD-samling från garaget. Glatt kastade jag mig över några gamla favoriter och njöt i högljudda drag när jag stod i duschen. Kände mig som 17 igen. Fast mitt i en extra högljudd del började jag tänka på vad jag sjöng - innebörden var ungefär "mammas lilla flicka är inte liten längre, nu följer hon med mig och mamma blir ensam". När jag var tonåring kändes det spännande - vilka killar skulle jag följa med, liksom. Jag hade inte en tanke på min mamma i alla fall. Nu fick jag en helt annan känsla. Även min lilla tjej, om än 2,5 i dag, kommer att bli stor och ge sig ut på en massa läskiga grejer (läskiga antagligen bara i en mammas ögon). Och troligen får jag inte åtta pussar och kramar när hon är 17 och försvinner ut genom dörren så som jag fick i förmiddags när hon åkte i väg för att handla med Dag...
Antar att det inte är korrekt av en snart tvåbarnsmor att dessutom känna ett litet stick av saknad efter den tid då allt var så löftesrikt, allt låg framför en på ett annat sätt. Fast antagligen är det bara småbarnsbluesen som tagit tag i mig. För inte är det bara Astrid Lindgrensvärld, amningsparanojja, blöjbyten och föräldramöten som ligger i framtiden för mig... hoppas jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad över att du vill lämna några rader åt mig!