Bästa Semlan

Min lilla katt heter egentligen Selma. Men eftersom hon var dubbelt så stor som sin syster i samma kull och var tämligen matglad som kattunge, blev automatiskt smeknamnet Semlan.

Semla är idag tio år och en verklig katt-dam som vet sitt värde. Hon står nådigt ut med tillökningen i familjen och går helt sonika när de blir för ivriga.

Hennes lillasyster tassar idag tyvärr runt på evigt gröna ängar (det är väl inte bara hästar som gör det när de dör) eller som Emilia tror; "hon ligger nog i knät på gammelmormor och spinner uppe i himlen". Vi saknar henne väldigt mycket, även om Selma nog trivs ganska bra med att vara ensamkatt också. Att ha barn och djur är självklart för mig och även om det innebär en djup saknad när de lämnar os,s har vår lilla kattfröken (lillasysterkatt var en liten busfröken och ingen dam som Selma) blivit ett bra sätt att prata om döden med en liten fyraåring. (Som gärna leker med känslor, nästan smakar på hur det känns att vara förtvivlad, glädjerusig och riktigt ledsen.)

Jag är inte övedrivet förtjust i riktiga semlor, men min lilla grå pälsSemla står mitt hjärta mycket nära. Bokstavligen. Hon sover nämligen på mig varje natt. Och ibland väcker hon mig med morrhårspussar. Som jag försöker ta som kärleksförklaringar även kl. 05.00 (en bra tid för kärlek, tycker Semlan).

Idag är jag återigen hemma med två små sjuklingar. Soffmys och film lär väl stå på programmet. Och så lite virkande (jag håller på att avsluta ett nytt projekt nu!).

Ha det gott!