Bästa Semlan

Min lilla katt heter egentligen Selma. Men eftersom hon var dubbelt så stor som sin syster i samma kull och var tämligen matglad som kattunge, blev automatiskt smeknamnet Semlan.

Semla är idag tio år och en verklig katt-dam som vet sitt värde. Hon står nådigt ut med tillökningen i familjen och går helt sonika när de blir för ivriga.

Hennes lillasyster tassar idag tyvärr runt på evigt gröna ängar (det är väl inte bara hästar som gör det när de dör) eller som Emilia tror; "hon ligger nog i knät på gammelmormor och spinner uppe i himlen". Vi saknar henne väldigt mycket, även om Selma nog trivs ganska bra med att vara ensamkatt också. Att ha barn och djur är självklart för mig och även om det innebär en djup saknad när de lämnar os,s har vår lilla kattfröken (lillasysterkatt var en liten busfröken och ingen dam som Selma) blivit ett bra sätt att prata om döden med en liten fyraåring. (Som gärna leker med känslor, nästan smakar på hur det känns att vara förtvivlad, glädjerusig och riktigt ledsen.)

Jag är inte övedrivet förtjust i riktiga semlor, men min lilla grå pälsSemla står mitt hjärta mycket nära. Bokstavligen. Hon sover nämligen på mig varje natt. Och ibland väcker hon mig med morrhårspussar. Som jag försöker ta som kärleksförklaringar även kl. 05.00 (en bra tid för kärlek, tycker Semlan).

Idag är jag återigen hemma med två små sjuklingar. Soffmys och film lär väl stå på programmet. Och så lite virkande (jag håller på att avsluta ett nytt projekt nu!).

Ha det gott!

Så fort tiden går...!

Oj, oj, OJ så fort tiden rusar iväg. Kanske inte för att jag har så himla roligt, utan mer för att det är fullt upp precis hela tiden. Kursen jag går är hur rolig som helst, men det är rätt tufft att plöja tegelstenstjocka kursböcker på engelska på kvällarna efter jobbet. Och däremellan ha klämt in både dagisrace och stallsysslor. Jag menar inte att gnälla - jag gillar att ha att göra - men det är nästan lite läskigt hur fort tiden går när man är mitt uppe i alla vardagsbestyr. Jag menade ju inte att ha bloggpaus (det har jag försökt med en gång innan, men den blev kort när abstinensen blev för svår), det bara blev väldigt lite tid över för det. Nu hoppas jag dock att det blir lite lugnare en period. För vet ni vad? Jag har saknat er!!!

Ett bra sätt att varva ner för mig, som har så svårt att vara still, är att virka. Det tror jag att jag hade skrattat rått åt om någon föreslagit mig för två år sedan, men nu är jag helt såld.

Mitt virkande började med att försöka knåpa ihop en chokladmuffins. Det gick sisådär. Garntrasslet såg mest ut som en ledsen svamp. Men förutom att ha svårt att sitta still är jag nästan löjligt envis. Så - efter snart två år - gav jag mig på mitt muffinsprojekt igen. Och se, det blev faktiskt riktigt bra.

Valentin-pyssel

Det blev en hel del pysslande under förra veckan. Allt för att hålla en liten pysselsugen tjej i gång och få tankarna på annat än att hon mådde dåligt. Vi har inte gjort några flera origamiförsök (det gör ju nästan ont att förstöra alla fina papper!), men lite annat papperspyssel har sett dagens ljus, minsann.

Jag är inte så där värst förtjust i Alla hjärtans-dag eller andra påklistrade högtider. Men, å andra sidan, kanske är alla tillfällen att fira värda att ta tillvara. Och alla anledningar till att pyssla lika goda. Så när Emilia kämpade med att klippa ut egenritade hjärtan var jag ju också tvungen att prova lite hjärtpyssel. Det blev piffade tepåsar med "Söderns höjder" den här gången. Måste säga att jag blev ganska nöjd...

Påsarna passade perfekt i en liten glasburk som tidigare innehöll ett ljus från Granit.

Jag vet precis vem som skall få dem . Men det kan jag ju inte berätta här. ;)

  Just nu regnar det ordentligt och är ganska ruggigt ute.

Det blir nog te uppkrupen i soffan i kväll som gäller...

Hoppas ni har en fin torsdag.

I morgon är det fredag!

Håll ut!!!:)

Våren är här!

Eller, här och här. Den har i alla fall visat ena lilltån. Och det är gott nog just nu. För det känns som om jag har fastnat i ett evigt ekorrhjul med sjuka barn. Då är synen av blommande snödroppar rena lisan för själen. Det ger hopp. Om en tid utan tjocka vantar, kräksjuka, och minusgrader. Så gissa om jag blev lyckig av synen av de ljusgröna och vita små bladen som stack upp i rabatten i dag. Dessutom har vi tydligen haft det varmaste vädret i hela Sverige idag. Vad är det om inte ett tecken på att våren är på väg?

(Vackra vita amaryllis behöver inte vara juliga. Köpta på rea är de rena fyndet som snittblomma.)

Just nu är livet fullt av sjuka barn, för lite sömn, mycket jobb (för att försöka hinna i kapp det jag missar när jag är hemma) och plugg inför min inlämning på söndag. Därför är jag lite frånvarande...

Att få drömma...

Ja, nu är vi förhoppningsvis tillbaka till vanlig ordning igen. Soffan har blivit av med sitt tillfälliga överdrag och tvättmaskinen får vila upp sig lite igen. Puh. Nu vill jag bara se framåt.

Tack för alla gulliga kommentarer!

Februari är ingen kul månad rent generellt. Men lite roligare blir den allt av att man faktiskt börjar märka av att dagarna blir lite längre hela tiden. Och för att påskynda våren lite frossar jag i pärlhyacinter och blommor. Och börjar så smått fundera på vad som skall göras i trädgården till våren.

Nu när man ser gräsmattan (eller det som borde vara gräsmatta men är en mörk sörja...) och rabatter så syns ju allt som inte riktigt hanns med i höstas. Jag vill flytta lite buskar, sätta igen någon rabatt och ändra lite allmänt så där. Och nu är det ju hög tid att sätta fart. Jag klurar bland annat på den blåa hörna jag vill skapa som ligger i ett ordentligt söderläge. Dit vill jag flytta budlejan, sätta lavendel och i höst plantera mänger med pärlhyacinter. Hm...
Det här är i alla fall kul att göra i februari 
- drömma om vad som komma skall!

Det bidde en loppa

Jag har fortarande (tack och lov!!!) klarat mig från den otäcka sjukan, men stackars Emilia har blivit dålig på nytt. Då är det praktiskt att ha några ess att dra ur ärmen. Som lite papperspyssel (passar en pysslemamma och hennes lika pyssliga dotter).

 Jag hittade boken Origami för barn när jag var i bokhandeln för en tid sedan och kunde inte motstå den. Det är något med mönstrade, vackra papper som har en oemotståndlig dragningskraft på mig. Jag har en hel del eftersom jag försökt mig på både scrapbooking och kortmakeri. Men jag upptäckte snart att jag gillade att samla på papprena än att göra något med dem. Nu har jag däremot använt en del i min digra samling till ett par stapplande försök till origami. Det är inte helt enkelt...
(mutter och morr låter det om mig och jag får ibland bita mig i tungan för att inte säga fula ord högt när vecken inte blir som jag tänkt mig och bilderna är svåra att tyda).

Jag har ett par små låd-försök som är både sneda och vinda. Men de traditionella lopporna blev riktigt fina! Två loppor och en liten ask att förvara lopporna i till Emilia blev det till slut. Figurerna i boken är för svåra för en fyraåring att ge sig på, men hon är nöjd bara hon får skära remsor med min skärmaskin.

Och jag ger mig bara inte förrän jag får till den fina asken som pryder bokens framsida! Tid för det lär jag ju ha, för den här sjukan verkar ta sin tid...